Black Friday

Det är svart fredag. Black Friday är den omättliga och omåttliga konsumtionens dag. Idéen kommer ifrån USA, var annars, och budskapet är "shop till you drop"; oavsett var du bor och oavsett hur du väljer att leva ditt liv. Black Friday vänder sig till alla och är därför en slags demokratisk ordning alldeles oavsett om du är fattig, deprimerad eller är en loser i största allmänhet. Men som vanligt finns den där som alltid: Ensamheten.

Jag stod i en milslång kö för att köpa snus och jag uppmärksammade en dam i hennafärgat hår som pratade ivrigt i kön. När hon hade gjort sitt inköp lösgjorde hon sig från kön och passerade mig på en decimeters avstånd. Hon stannade då plötsligt och jag såg att hon hade en korv med bröd i sin vänstra hand. Med den högra pekade hon på korven och kommenterade att: Man behöver lite extra energi så här på Black Friday. Hon hade varit runt ett tag och klagade på att det fulades på ett antal av de stora kedjornas sortiment. För att ta del av rean måste man köpa minst tre plagg eller vad det var, det spelade ingen roll. Men väskaffären Accent hade tydligen en juste rea på samtliga väskor.

Istället för att bli köpsugen på en väska (som jag faktiskt behöver) så började tankarna fladdra. Jag såg sedan efter mitt snusköp hur hon stod en bit bort och pratade med några på en soffa. Damen verkade vara ensam, enormt ensam. Kanske mistar jag mig, kanske inte. Men mitt budskap är detsamma. Konsumtion är ett sätt att känna sig mindre ensam.

Bloggaren är egentligen ingen motståndare till konsumtionssamhället, det får hjulen att snurra och att fler får ett arbete. Men att alla dessa rikstäckande affärskedjor som t ex Lindex och Kappahl, tar fram ett särskilt reasortiment efter jul, påsk och så numera Black Friday, är rena ramen bluffen. De lockar miljoner svenskar med sina locklager och med dessa även dem som minst av allt behöver nollställd kapitalism för att känna sig delaktiga på något sätt.

När jag har köpt något känner jag mig gladare och det oavsett om det var rea eller inte. Mest glad är jag nog för mina tre gitarrer: En sprucken Levin med nylonsträngar, en fantastisk Ibanes med stålsträngar och så kronan bland juvelerna: En svensktillverkad Hagström Super Swede från 1982. Med nya strängar låter den spruckna Levinen inte alls tokigt. Passar till fester och söndagmornar. Jag spelar dygnet om ifall det gick. Grannarna hälsar dock på mig, trots allt. Och min katt gillar det.

Kanske även jag hör till de ensamma här där jag bor högst upp i ett husblock. Utifrån kan allt se annorlunda ut. Min ensamhet är faktiskt självvald. Jag vet att vännerna finns bara ett telefonsamtal bort. Jag är ingen desperat dam som pratar med alla inom synhåll. Men allt har inte varit så. Och jag vet att det är så när jag träffar den hennafärgade damen. Kanske är det därför jag väljer att prata med henne.

Jag jobbar för närvarande bl a "med människor". Människor som behöver komma in i sociala sammanhang och in i finrummen ibland. Jag är en ersättare, en korttidskontakt som finns där ibland. Men i det stora sammanhanget är jag bara en liten glimt i vardagen, en guldkant. Var går gränsen för ett riktigt engagemang och ett i det allmännas tjänst? Man får aldrig gå över gränsen för ens befogenheter, där ligger tragedin. Man är någon men ändå ingen.

Damen i kioskkön är i samma kategori. Hon är någon tillsammans med andra någonstans. Men ändå inte. Man är aldrig så ensam som tillsammans med andra människor om de inte ingår i det stora sammanhanget.