En osmaklig historia


Jag hade nyss klivit av cykeln och var på väg in på träningen när några "pojkar" med osvikligt arabiskt utseende kommenterade genom att säga mitt namn två gånger, lite frågande, men utan att vända sig emot mig. Svaret gav de själva: "Bara titta horan i skrevet". På bruten svenska. Kanske roar detta även någon svensk man men i de här männens öron är detta inte ens roligt. Det är naturligt att uttrycka sig så. Men hur tas detta emot av svenska kvinnor? Jag har aldrig hört någon där ute i mediamörkret som har haft en frågande inställning till de nysvenskarnas språkbruk. Kanske blir de inte kallade för hora eller också tar de detta som en komplimang(?!).

Att jag undrar är p g a denna historia som Katerina Janouch har publicerat på sin blogg. Upprinnelsen är egentligen den att en afghansk "ensamkommande", Arif Mo, som senare blev uppgraderad till vuxen av Migrationsverket, ledde en kampanj till stöd för den famösa sittdemonstrationen för att alla afghaner ska ges amnesti i Sverige. Han framträdde i media inkapslad av de sedvanliga gråterskorna och betraktades med djup respekt för sitt engagemang och sin patos för de svaga. Han fick t o m hålla ett nyårstal i Sveriges hjärta. Riksdagen. Men egentligen hade han fått avslag på sin asylansökan redan 2015 och var alltså s k papperslös under hela denna tid, men som bekant är inte något problem. Smörgårdsbordet står där öppet i alla fall.

Men Arif Mo är inte bara ensamkommande lögnare och utvisad, han är också dömd för ett övergrepp på en 14-årig flicka på ett konfirmationsläger. Den aktuella flickan nästlade sig ur Arif Mos grepp när han grenslade, tafsade och kletade på henne, det var tur, annars hade det förmodligen slutat med en våldtäkt. Arif fick bara dagsböter, 7.000 kr sammanlagt, för sitt övergrepp.

Det Janouch beskriver är att horder med kvinnor stöttar Arif Mo och beskriver 14-åringen som en lättfotad, manipulativ, illvillig och blåljugande wannabe för lite tid i rampljuset. Ur Facebook-flödet kan vi läsa (kvinnliga Mo-fans):


"Jo du, små flickor med långa ögonfransar kan ställa till ett helvete för grabbar, män. Lite gråt och tandagnissel brukar ju hjälpa i alla lägen för tjejer, fy faaan vilka ynkliga människor, jag spyyyr."
Och:



"Jag har den djupaste respekt för dig och sörjer över att det finns illasinnade människor och orättvisa domslut."

Och så då hjärtan och kramar i mängder. Dessa kvinnor kommer aldrig att ändra uppfattning. Arif Mo är offret och den 14-åriga flickan ormen, förrädaren och förövaren.

Det är ett faktum att det finns många kvinnor som faller som käglor för äckel, massmördare och t o m terrorister. Ett typexempel är Åmselemördaren, Juha Valjakaala som på ett bestialiskt sätt tog livet av en hel familj. I fängelset blev han begravd i beundrarpost från kärlekstörstiga kvinnor. Likadant har det varit med Breivik. Många av kvinnorna har varit högutbildade och borde rimlighetsvis ha använt sitt intellekt till att förstå bättre. Juha gifte för övrigt sig senare med en av sina beundrarinnor.

Varför faller då vissa kvinnor för riktiga monster i fängelsekläder? En teori har varit att kvinnor dras till rå maskulinitet som manifesterar sig i styrka och beslutsamhet. Varför styrka måste innehålla våld och grymhet handlar om att kvinnan då kan känna sig trygg och skyddad. Enligt teorin alltså.

Själv tror jag att kvinnorna är svårt emotionellt störda och saknar egen kraft att bryta den faktiska eller imaginära isolering man är inlåst i. En kille som är i bojor och instängd i ett fängelse på livstid kanske ger en känsla av gemenskap eller identifikation.

Enligt kvinnorna i Arif Mo:s Facebook-flöde är han utsatt för en konspiration från illvilliga rasister. Så får man ju inte glömma de förment förföriska 14-åringarna. Man tar sig för pannan.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

A-barn, B-barn och C-barn

Språket som klassmarkör

IS, OS, Co2 och JÖK