Norges kärlek. Och Sveriges hat.
Trots att vi är bästa grannar sedan åtminstone 1905 år tillbaka så är det mycket som skiljer oss åt. Den självklara nationella identiteten i Norge, utplånandet av densamma i Sverige. Den självklara kulturen som ingen ifrågasätter. Glädjen, gemenskapen och tillåtandet. Den instängda ruelsen, bitterheten och avundsjukan i Sverige. Hur har det blivit så här? Svaret är att Norge har kämpat för sitt land och sin kultur. Det har vi aldrig gjort, tvärtom. Det mest värdefulla ett lands medborgare kan få, är enighet och helhet. Gemenskap och kärlek till det gemensamma. Att dela kampen. Och minnet av kampen. Det enar ett folk och får det att stå upp för sig självt. Och det, det är själva basen för att människor kan känna kärlek. Både till varandra, men också tolerans med det okända. Hundlokan och hans anhang har aldrig förstått värdet i kampen och gemenskapen. De har diats av vänsterrörelsens hat till traditioner och sund nationalism. Man har påverkats och åverkats av diplomati in i absurdum